Aprés
++
Ingenting, absolut ingenting hade kunnat förbereda mig på vad jag skulle få uppleva när jag lyssande på ”Aprés” för första gången. Punkikonen Iggy Pop som fransk smörsångare? Nja, jag fick inte riktigt till det. Jag kan förstå att Iggy själv säkert tycker det är hur kul som helst, men jag får bara inte ihop det. Franska alster som Edith Piafs ”La vie en rose” med Harry Nilssons ”Everybody’s talkin”, Frank Sinatras ”Only the lonely” samt The Beatles ”Michelle” med flera. Det är inget fel på låtarna, det är egentligen inget fel på produktionen heller, och Iggy Pop sjunger helt ok, men varför funkar det inte?
Det är väl lite som att laga mat. Vissa saker går helt enkelt inte ihop utan att det skär sig. Jag vill inte gå så långt som att säga att det skär sig på Iggys nya album, långt därifrån, men för mig infinner sig inte magin. Men älskare av gamla örhängen som inte har något tidigare musikaliskt förhållande till Iggy Pop kan säkert uppskatta detta album, dit hör inte jag.
Tony Berg
