Ny Åmålsduo

Nu har Åmåls musikliv fått ännu en konstellation. Två rutinerade rävar har slagit sina påsar ihop i ett nytt visprojekt. Det är Dan Johansson och Thor Anundsson som efter lite löst snack bestämt sig för att börja spela tillsammans.
Båda har härjat runt om på svenska scener under många år. Thor Anundsson har tillbringat tusentals
mil i turnébussen med dansbandet Saints från Åmål. Under en dryg tioårsperiod tillhörde de Sveriges
populäraste dansband med en fulltecknad almanacka flera år i förväg. Under och efter tiden med Saints, som lades ned för bara några år sedan, har Thor även spelat med Guttas, Per Skjervik och nu senast med The Groove. Thor har sina rötter i 1960-talsmusiken, men älskar också musiker som James Taylor, Mark Knopfler med flera.
Dan Johansson har sina rötter i den irländska musiken samt i vis- och folkmusiken. Han scendebuterade på tidigt 1990-tal med bandet Uncle Pen och har sedan spelat i band som Copperfiels, Steamboat Willie, Stout och Midnight Flyer. Dan har också gjort en mängd spelningar på egen hand med allt från singer/songwriter, rock, visa, folk- och irländsk musik. Jag vågar nästan påstå att Dan Johansson har varit Åmåls flitigaste musiker under många år.
Något namn har de inte tagit på duon utan kaller sig rätt och slätt Dan Johansson och Thor Anundsson. Tanken är att ha en färdig visshow och målgruppen är främst den äldre generationen. showen innehåller sånger och visor från Evert Taube och fram till idag. För att ha en röd tråd kommer de att lägga upp sin repertoar i kronologisk ordning. Det börjat som sagt med Evert Taube och Dan Andersson och går sedan via Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström fram till 1970-talets Ola Magnell och Lasse Tennander fram till dagens stora vissångare som Peter LeMarc och Dan Viktor för att nämna några, men det kommer också att finnas utrymme för lite utländska låtar av exempelvis Bob Dylan och andra.
– Givetvis kan vi också bjuda på en mer ordinär trubadurrepertoar om någon hellre vill ha det, säger Dan Johansson.
Tony Berg

Vem har sagt...

Citattävling 1
Vilken artist har sagt följande visa ord:

– My doctor says I have the liver of a new-born baby, that’s some justice, isn’t it?

– Someone once asked me if I get bad hangovers. To get hangovers you have to stop drinking. So the problem doesn’t arise.

– After a gig I prefer to get laid immediatly, and I don’t mind where.

Skicka in ditt svar till tony@tonyberg.com
Den som först skickar in rätt svar vinner en biobiljett.
Lycka till.

Nils Lönnsjö rör sig i mycket udda kretsar, så han var givetvis först med att ge rätt svar: Lemmy i Motorhead,vem annars... Han kommer att bestraffas med en biobiljett vare sig han vill eller inte.

The Cars är tillbaka efter 24 år

+++
The Cars
Move like this
(Concord Music Group)
Alltså, det är 24 år sedan The Cars släppte ett studioalbum senast. Man skulle kunna tro att det hänt en hel del på de åren, och det har det gjort, men inte när det gäller The Cars sound. Det känns precis som förr. Jag trodde att det skulle kännas mer daterat och gammalt, men efter några genomlyssningar börjar jag gilla albumet allt mer.
För den som är ute efter en nostalgitripp är nya albumet klockrent. Ric Ocaseks röst låter precis som på 10980-talet, det som saknas är dock Benjamin Orrs stämma. Han och Ric delade på sången låtarna, vilket gav bandet mer bredd, i längden kan Ocaseks röst bli lite enahanda. Orr gick bort 2000, men resterande medlemmar är med i återföreningen, trots att de lovade dyrt och heligt att bandet aldrig skulle återförenas när det splittrades i slutet av 1980-talet.
Några självklara megahits som ”Drive” och ”Just what I needed” hittar jag inte på nya albumet, men det är ett knippe helt ok rocklåtar, kanske är det så att jag behöver lite mer tid på mig för att hitta guldkornen. Men jag gillar albumet som helhet, och trots att det det emellanåt känns lite 1980-talsrevival så funkar det. Ett ok hantverk, men utan några egentliga toppar.
Om du är nyfiken på vad som gjorde The Cars stora på 1980-talet föreslår jag att du lyssnar på något av bandets äldre album.
Tony Berg

Avlyssnat: Peter Thorin

Peter Thorin, Åmål

Vilken skiva var den första du köpte för egna pengar och vart köpte du den?
– Min första lp var Sweet ”Fanny Adams” och min första cd var Marillions ”Missplaced childhood” som jag köpte hos ”Skiv-Otto”, Sweet-skivan köpte jag begagnad utav en kompis.
Vilken är din favoritskiva genom tiderna?
– Favorit genom tiderna är svårt eftersom det nästan är humöret som avgör, så jag går på den jag spelat mest genom åren, Dare ”Out of the silence”.
Bäst just nu?
– Bäst nu är en klassiker som jag har i bilen just nu, Magnums ”Wings of Heaven”.
Bästa partyplattan?
– D.A.D.s ”Riskin it all”. Lägger till en måste-partylåt Journey ”Don't stop belivin”.
Bästa dagenefterplattan?
– Jag brukar spela något med Jean-Michel Jarré som bara går i bakgrunden...
Tony Berg

Veckans retro (18)

Sparks
Big Beat
(Island)
Det här albumet fångar Sparks när duon var som allra bäst. Texterna, som alltid var bröderna Maels styrka är briljanta och musiken rockigt medryckande. Detta album utgjorde soundtrack till en stor del av mitt liv under tiden i högstadiet. När jag lyssnar på albumet idag, och det händer med jämna mellanrum, så blir det kvar i cd-spelaren ett tag, så bra är plattan.
Låtar som ”Big boy”, som också finns med i filmen ”Rollercoaster”,
”I want to be like everybody else”, ”Nothing to do”, ”I bought the Mississippi river”,  ”Fill-er-up”, ”Everybody’s stupid”... När jag börjar räkna upp märker jag att jag inte utelämnar någon låt, det är ett ganska bra betyg för ett album.
Sparks glimtade till både före och efter ”Big Beat”, men lika bra som på detta album blev de aldrig igen, åtminstone in ännu, men jag har svårt att tro att dagens Sparks skulle kunna överträffa 1976 års upplaga.
Har du inte lyssnat in dig på Sparks så rekommenderar jag definitivt en lyssning på ”Big beat”.
Tony Berg

Avlyssnat: Claes Nilsson

Claes Nilsson, Karlstad, gitarrist och sångare i Crocodile Claes & The Alabama Lovesnakes samt Claes Nilsson & The Wheels mm.

Vilken skiva var den första du köpte för egna pengar och vart köpte du den?

– ”Appetite for destruction” med Guns ’N’ Roses, jag köpte den på Radiocentralen i Säffle.

Vilken är din favoritskiva genom tiderna:

– Det är The Black Crowes ”Shake your moneymaker”.

Bäst just nu:

– Stone River Boys ”Love on the Dial”.

Bästa partyplattan:

– Vad som helst med Albert Collins.

Bästa dagenefterplattan:

– AC/DC’s ”Dirty Deeds”, speciellt låten ”Ride On”.

Seasick Steves bästa album

++++
Seasick Steve
You can’t teach an old dog new tricks
(Pias)
Inledande ”Treasures” är nog en av de mest finstämde låtar Seasick Steve gjort, och han visar med all önskvärd tydlighet att han är lika säker i lugna ballader som han är i de betydligt röjigare låtar man vant sig att höra från hans stämma. Rösten ger texten en ytterligare dimension med sin strävhet. Jag älskar också den sparsamma banjon som ligger i bakgrunden.
Andra låten, titelspåret ” You can’t teach an old dog new tricks” stampar direkt igång det sound man vant sig att föknippa med med Seasick Steve med Dan Magnussons drivande trummor som ackompanjemang.
Låten öppnar på ett sätt ett nytt kapitel när det gäller Seasick Steve på skiva, eller nygammalt är kanske mer rätt. För första gången sedan genombrottet pulserar en bas i en del av låtarna på skivan. Seasick Steve hade visserligen med en basist på debutplattan ”Cheap” som han spelade in med The Level Devils. Då var det Jan-Olov Husmo som trakterade basen, på nya albumet är det John Paul Jones. Känns namnet igen? Han var en gång i tiden medlem i Led Zeppelin. Hur låter det då? Som om de spelat tillsammans under många år. John Paul Jones lyfter soundet och tillför en dimension med sin bas.
John Paul Jones är med på ytterligare ett par spår på platten,och visst blir soundet aningen annorlunda, men det är ingen tvekan om att det är ett Seasick Steve-album från början till slut. När det gäller låtarna tycker jag nog att det är det bästa album han gjort hittills. En del av låtarna känns precis som fortsättningar på de tidigare skivorna, men så kommer de lite mer udda alstren som blir kryddan i anrättningen.
Jag har redan förklarat min kärlek till inledande ”Treasures”. Lika snabbt charmas jag av ”Whiskey ballad” som är skriven av Paul Martin Wold, Seasicks yngste son, som också spelar tvättbräda på låten. Även ”Underneath blue and cloudless sky” med sitt ödesmättade sound där Seasick Steve får sin banjo att gråta.
De nämnda låtarna tillför mycket och tillsammans med övriga låtar, som låter mer som vi vant oss att höra Seasick Steve blir det ett riktigt starkt album. Avslutande ”It’s a long, long way” där Seasick Steve förutom DanMagnusson och John Paul Jones tar hjälp av Georgina Leach på fiol och The Lyndhurst Rabble Choir är en mäktig punkt på ett mycket bra album. Kanske borde det varit en femma, men jag fegar ur lite och sätter dit en fyra, men med plus i kanten.
Tony Berg 

Låtlistan: 1. Treasures, 2. You can’t teach an old dog new tricks, 3. Burnin’ up, 4. Don’t know why she love me, but she do, 5. Have mercy on the lonely, 6. Whiskey Ballad, 7. Back in the doghouse, 8. Underneth a blue and cloudless sky, 9. What a way to go, 10. Part, 11. Days gone, 12. It’s a long, long way.
Album: Cheap (2004), Dog house music (2006), I started out with nothin and I still got most of it left (2008), Man from another time (2009), ...Songs for Elisabeth (2010), You can’t teach an old dog new tricks (2011).