Ted Russell Kamp tillbaka på XO Live

På lördag är det dags för musik av hög klass på XO Live igen. Då är den amerikanske countryrockaren Ted Russell Kamp tillbaka med sitt svenska kompband Little Green igen.
Ted Russell Kamp har varit i Sverige ett antal gånger tidigare och spelat som soloartist, kompad av just Little Green från Göteborg. Men första gången han gästade Sverige var det som basist i countryrockaren Shooter Jennings kompband. Jennings ja, namnet kanske känns igen. Och visst är Shooter son till countrylegenden Waylon Jennings.
Shooter och hans band har haft stora framgångar i USA, och är även ganska stora i Europa, men Shooter är inte pigg på att turnera i Europa, så det blir lite långt mellan besöken. Ted Russell Kamp å andra sidan är en stor Europa- och Sverigevän och har gjort flera korta turnéer här de senaste åren, och på lördag är det dags igen. Då kliver Ted Russell Kamp och hans band upp på XO:s scen.
Ted har en handfull album bakom sig och har även skrivit några låtar som spelats in på Shooter Jennings album. Med sig på turnén har han nya albumet ”Get back to the land”, och tro mig, Ted Russell Kamp är bättre än någonsin tidigare. Albumet är riktigt bra och du kan lyssna på det i sin helhet på Spotify. Missa sedan inte Ted Russell Kamp på XO Live på lördag.
Tony Berg

Magiskt i Dalslandsskogen

Fredagen den 3 juni bevistade undertecknad minifestivalen Magi i Dalslandsskogen på Not Quite i Fengersfors. Fyra band svarade för underhållningen under kvällen. Magnolia inledde och bjöd på en stunds bra svensk hårdrock, men ett par konstpauser för strängbyten. Bortsett från de avbrotten var Magnolia lika bra som vanligt. Det var dessutom sista natten med gänget för bandets trummis Anders Hedström.
Därefter klev duon Jesus Baby upp på scenen och bjöd på en timmes fantastisk musik. Stundtals lite svårgreppat, definitivt svårplacerat, men framförallt väldigt bra. De verkar kunna göra kastruller, baljor och, ja... allt möjligt, blir ett instrument i handen på dessa musiker.
Kvällens stora höjdare var Karlstadsbandet Perry & The Travellers som med sin southern rock bjöd på ös från början till slut av sitt timmeslånga set. De flesta låtarna var hämtade från bandet senaste album "The grand voyage", ett album som är riktigt bra. Perry & The Travellers är lika bra på scen som på skiva och fick även fart på den ganska tröga publiken på Not Quite denna kväll.
Minifestivalen avslutades sedan med festivalgeneralen Bobby Svanér de la Cruz band Traveling Circus. Med tanke på förutsättningarna gjorde bandet en bra spelning. Ett par av medlemmarna gjorde sin första spelning med bandet, och gitarristen Jens Anundsson (Kid Down) hade bara hunnit lyssna ett par gånger på låtarna tidigare samma kväll. Men skam den som ger sig, bandet öste på för fullt och det var nog få som upptäckte att bandet hade bytt personal kvällen till ära.
Sammanfattningsvis en riktigt bra minifestival i Fengersfors. Kvällens minus var väl den goda tillgången på mygg, samt det faktum att all dryck såldes vid samma disk, med ganska mycket köande som följd.
Tony Berg

Festivalgeneral, ljudtekniker, ljustekniker och musiker. Bobby hade fullt upp.

Bobby Svanér de la Cruz far, Charles Svanér dök upp för att lyssna på sonen.

Hyfsat med folk på Not Quite denna fredagskväll, och mer blev det.

Christer Nilsson mös.

Jesus Baby - vilka herrar och musiker...

Jag säger bara... eller skriver, Perry & The Travellers.

Inget fel på engagemanget.

Bluesgeneralen Lönnsjö chillade och gillade.

Ronny Eriksson öste på.

Rock on...

Allt du behöver: långt hår, en tele, och en bra röst...

Ny Åmålsduo

Nu har Åmåls musikliv fått ännu en konstellation. Två rutinerade rävar har slagit sina påsar ihop i ett nytt visprojekt. Det är Dan Johansson och Thor Anundsson som efter lite löst snack bestämt sig för att börja spela tillsammans.
Båda har härjat runt om på svenska scener under många år. Thor Anundsson har tillbringat tusentals
mil i turnébussen med dansbandet Saints från Åmål. Under en dryg tioårsperiod tillhörde de Sveriges
populäraste dansband med en fulltecknad almanacka flera år i förväg. Under och efter tiden med Saints, som lades ned för bara några år sedan, har Thor även spelat med Guttas, Per Skjervik och nu senast med The Groove. Thor har sina rötter i 1960-talsmusiken, men älskar också musiker som James Taylor, Mark Knopfler med flera.
Dan Johansson har sina rötter i den irländska musiken samt i vis- och folkmusiken. Han scendebuterade på tidigt 1990-tal med bandet Uncle Pen och har sedan spelat i band som Copperfiels, Steamboat Willie, Stout och Midnight Flyer. Dan har också gjort en mängd spelningar på egen hand med allt från singer/songwriter, rock, visa, folk- och irländsk musik. Jag vågar nästan påstå att Dan Johansson har varit Åmåls flitigaste musiker under många år.
Något namn har de inte tagit på duon utan kaller sig rätt och slätt Dan Johansson och Thor Anundsson. Tanken är att ha en färdig visshow och målgruppen är främst den äldre generationen. showen innehåller sånger och visor från Evert Taube och fram till idag. För att ha en röd tråd kommer de att lägga upp sin repertoar i kronologisk ordning. Det börjat som sagt med Evert Taube och Dan Andersson och går sedan via Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström fram till 1970-talets Ola Magnell och Lasse Tennander fram till dagens stora vissångare som Peter LeMarc och Dan Viktor för att nämna några, men det kommer också att finnas utrymme för lite utländska låtar av exempelvis Bob Dylan och andra.
– Givetvis kan vi också bjuda på en mer ordinär trubadurrepertoar om någon hellre vill ha det, säger Dan Johansson.
Tony Berg

Vem har sagt...

Citattävling 1
Vilken artist har sagt följande visa ord:

– My doctor says I have the liver of a new-born baby, that’s some justice, isn’t it?

– Someone once asked me if I get bad hangovers. To get hangovers you have to stop drinking. So the problem doesn’t arise.

– After a gig I prefer to get laid immediatly, and I don’t mind where.

Skicka in ditt svar till tony@tonyberg.com
Den som först skickar in rätt svar vinner en biobiljett.
Lycka till.

Nils Lönnsjö rör sig i mycket udda kretsar, så han var givetvis först med att ge rätt svar: Lemmy i Motorhead,vem annars... Han kommer att bestraffas med en biobiljett vare sig han vill eller inte.

The Cars är tillbaka efter 24 år

+++
The Cars
Move like this
(Concord Music Group)
Alltså, det är 24 år sedan The Cars släppte ett studioalbum senast. Man skulle kunna tro att det hänt en hel del på de åren, och det har det gjort, men inte när det gäller The Cars sound. Det känns precis som förr. Jag trodde att det skulle kännas mer daterat och gammalt, men efter några genomlyssningar börjar jag gilla albumet allt mer.
För den som är ute efter en nostalgitripp är nya albumet klockrent. Ric Ocaseks röst låter precis som på 10980-talet, det som saknas är dock Benjamin Orrs stämma. Han och Ric delade på sången låtarna, vilket gav bandet mer bredd, i längden kan Ocaseks röst bli lite enahanda. Orr gick bort 2000, men resterande medlemmar är med i återföreningen, trots att de lovade dyrt och heligt att bandet aldrig skulle återförenas när det splittrades i slutet av 1980-talet.
Några självklara megahits som ”Drive” och ”Just what I needed” hittar jag inte på nya albumet, men det är ett knippe helt ok rocklåtar, kanske är det så att jag behöver lite mer tid på mig för att hitta guldkornen. Men jag gillar albumet som helhet, och trots att det det emellanåt känns lite 1980-talsrevival så funkar det. Ett ok hantverk, men utan några egentliga toppar.
Om du är nyfiken på vad som gjorde The Cars stora på 1980-talet föreslår jag att du lyssnar på något av bandets äldre album.
Tony Berg

Avlyssnat: Peter Thorin

Peter Thorin, Åmål

Vilken skiva var den första du köpte för egna pengar och vart köpte du den?
– Min första lp var Sweet ”Fanny Adams” och min första cd var Marillions ”Missplaced childhood” som jag köpte hos ”Skiv-Otto”, Sweet-skivan köpte jag begagnad utav en kompis.
Vilken är din favoritskiva genom tiderna?
– Favorit genom tiderna är svårt eftersom det nästan är humöret som avgör, så jag går på den jag spelat mest genom åren, Dare ”Out of the silence”.
Bäst just nu?
– Bäst nu är en klassiker som jag har i bilen just nu, Magnums ”Wings of Heaven”.
Bästa partyplattan?
– D.A.D.s ”Riskin it all”. Lägger till en måste-partylåt Journey ”Don't stop belivin”.
Bästa dagenefterplattan?
– Jag brukar spela något med Jean-Michel Jarré som bara går i bakgrunden...
Tony Berg

Veckans retro (18)

Sparks
Big Beat
(Island)
Det här albumet fångar Sparks när duon var som allra bäst. Texterna, som alltid var bröderna Maels styrka är briljanta och musiken rockigt medryckande. Detta album utgjorde soundtrack till en stor del av mitt liv under tiden i högstadiet. När jag lyssnar på albumet idag, och det händer med jämna mellanrum, så blir det kvar i cd-spelaren ett tag, så bra är plattan.
Låtar som ”Big boy”, som också finns med i filmen ”Rollercoaster”,
”I want to be like everybody else”, ”Nothing to do”, ”I bought the Mississippi river”,  ”Fill-er-up”, ”Everybody’s stupid”... När jag börjar räkna upp märker jag att jag inte utelämnar någon låt, det är ett ganska bra betyg för ett album.
Sparks glimtade till både före och efter ”Big Beat”, men lika bra som på detta album blev de aldrig igen, åtminstone in ännu, men jag har svårt att tro att dagens Sparks skulle kunna överträffa 1976 års upplaga.
Har du inte lyssnat in dig på Sparks så rekommenderar jag definitivt en lyssning på ”Big beat”.
Tony Berg

Avlyssnat: Claes Nilsson

Claes Nilsson, Karlstad, gitarrist och sångare i Crocodile Claes & The Alabama Lovesnakes samt Claes Nilsson & The Wheels mm.

Vilken skiva var den första du köpte för egna pengar och vart köpte du den?

– ”Appetite for destruction” med Guns ’N’ Roses, jag köpte den på Radiocentralen i Säffle.

Vilken är din favoritskiva genom tiderna:

– Det är The Black Crowes ”Shake your moneymaker”.

Bäst just nu:

– Stone River Boys ”Love on the Dial”.

Bästa partyplattan:

– Vad som helst med Albert Collins.

Bästa dagenefterplattan:

– AC/DC’s ”Dirty Deeds”, speciellt låten ”Ride On”.

Seasick Steves bästa album

++++
Seasick Steve
You can’t teach an old dog new tricks
(Pias)
Inledande ”Treasures” är nog en av de mest finstämde låtar Seasick Steve gjort, och han visar med all önskvärd tydlighet att han är lika säker i lugna ballader som han är i de betydligt röjigare låtar man vant sig att höra från hans stämma. Rösten ger texten en ytterligare dimension med sin strävhet. Jag älskar också den sparsamma banjon som ligger i bakgrunden.
Andra låten, titelspåret ” You can’t teach an old dog new tricks” stampar direkt igång det sound man vant sig att föknippa med med Seasick Steve med Dan Magnussons drivande trummor som ackompanjemang.
Låten öppnar på ett sätt ett nytt kapitel när det gäller Seasick Steve på skiva, eller nygammalt är kanske mer rätt. För första gången sedan genombrottet pulserar en bas i en del av låtarna på skivan. Seasick Steve hade visserligen med en basist på debutplattan ”Cheap” som han spelade in med The Level Devils. Då var det Jan-Olov Husmo som trakterade basen, på nya albumet är det John Paul Jones. Känns namnet igen? Han var en gång i tiden medlem i Led Zeppelin. Hur låter det då? Som om de spelat tillsammans under många år. John Paul Jones lyfter soundet och tillför en dimension med sin bas.
John Paul Jones är med på ytterligare ett par spår på platten,och visst blir soundet aningen annorlunda, men det är ingen tvekan om att det är ett Seasick Steve-album från början till slut. När det gäller låtarna tycker jag nog att det är det bästa album han gjort hittills. En del av låtarna känns precis som fortsättningar på de tidigare skivorna, men så kommer de lite mer udda alstren som blir kryddan i anrättningen.
Jag har redan förklarat min kärlek till inledande ”Treasures”. Lika snabbt charmas jag av ”Whiskey ballad” som är skriven av Paul Martin Wold, Seasicks yngste son, som också spelar tvättbräda på låten. Även ”Underneath blue and cloudless sky” med sitt ödesmättade sound där Seasick Steve får sin banjo att gråta.
De nämnda låtarna tillför mycket och tillsammans med övriga låtar, som låter mer som vi vant oss att höra Seasick Steve blir det ett riktigt starkt album. Avslutande ”It’s a long, long way” där Seasick Steve förutom DanMagnusson och John Paul Jones tar hjälp av Georgina Leach på fiol och The Lyndhurst Rabble Choir är en mäktig punkt på ett mycket bra album. Kanske borde det varit en femma, men jag fegar ur lite och sätter dit en fyra, men med plus i kanten.
Tony Berg 

Låtlistan: 1. Treasures, 2. You can’t teach an old dog new tricks, 3. Burnin’ up, 4. Don’t know why she love me, but she do, 5. Have mercy on the lonely, 6. Whiskey Ballad, 7. Back in the doghouse, 8. Underneth a blue and cloudless sky, 9. What a way to go, 10. Part, 11. Days gone, 12. It’s a long, long way.
Album: Cheap (2004), Dog house music (2006), I started out with nothin and I still got most of it left (2008), Man from another time (2009), ...Songs for Elisabeth (2010), You can’t teach an old dog new tricks (2011).

The Sheepdogs: Learn & burn

++++
The Sheepdogs
Learn & Burn
(Independent)
Ja, jag vet, det här albumet släpptes redan 2010, men... bättre sent än aldrig. Det är först nu i vår som jag upptäckt detta fantastiska band från Kanada. Det här bandet har egentligen allt som krävs för att bli riktigt stort.
Det tog ett tag innan albumet började fastna. Inledningsvis var känslan att det var ett splittrat album. The Sheepdogs verkar ha provat en rad olika idéer, men i takt med att antalet genomlyssningar ökade hittade jag fler nyanser och antalet favoritlåtar ökade.  ”Southern dreaming” är en rejäl flirt med The Allman Brothers Band, men ändå med en sådan distans att det inte känns som en billig kopia.
”Soldier boy” rockar på rätt rejält med ett gott sväng, och John Fogertyvibbar.
Albumet består av 15 spår där en handfull känns lite blekare än det övriga materialet. Men bandet rockar på bra och ”Learn & burn” växer hela tiden. Att sätta en stämpel på albumet är inte helt lätt. The Sheepdogs flirtar med en rad olika genrer och gör det på ett charmigt sätt och det som i början kändes som ett splittrat album har med tiden vuxit till att vara ett brett och varierat album. Jag tror att The Sheepdogs går en ljus framtid till mötes - om bandet fortsätter på den inslagna banan.
Tony Berg

Dan Viktor i Kulturmagasinet

Lördag 7 maj blir det en riktig musikhögtid i Kultumagasinet i Åmål. Dan Viktor och hans band gör då ett stopp i Åmål på sin jubileumsturné. Dan Viktor firar tio år som artist, tio mycket aktiva år. Dan Viktor är en mästare på scen oavsett om han tolkar sin namne Dan Andersson eller om han bjuder på egna alster. Ensam eller med band, det spelar ingen roll. En konsert med Dan Viktor är alltid en konsert man lämnar med ett leende på läpparna.
Som vistolkare är han definitivt en av Sveriges bästa idag. Och mellansnacket håller även den hög klass. Dan Viktor är en herre som inte är rädd för att bjuda på sig själv och berättar gärna historier från sin tid som artist och från livet i stort. Han är också en fantastisk låtskrivare med ett brett spektrum. Han kan skriva allt fantastiska kärlekslåtar som ”Drömmen om Elin”, samhällskritiska låtar som ”Kris” till smått obscena alster som ”En klen tröst i ett fattigt hem”.
Dan Viktor har på senare år blivit ett känt namn i Åmål efter ganska många framträdanden. Ändå blir det aldrig tjatigt eftersom han hela tiden bjuder på något nytt, så också denna gång. Kvällens andra akt är en duo bestående av Göran Samuelsson och Dan Magnusson. Göran Samuelsson har på senare år kanske blivit mest känd som mannen bakom Packmopedsturnén där en lång rad svenska toppartister har kuskat Värmland runt på mopeder några veckor varje sommar. De två senaste åren har de förgyllt Åmål och Café XO med besök, och så blir det även i sommar.
Göran Samuelsson behöver dock ingen svensk musikelit för att göra sig bra på scen, han är väl så bra som de artister han lockar med på turnéerna.
Göran Samuelsson varvar samhällskritik med humor, och ibland blandar han de båda för att få till riktigt explosiva sånger. Humorn är ofta ett underskattat vapen när man vill kritisera saker som sker i samhället. Göran Samuelsson behärskar den tekniken till fullo. Ett exempel där han briljerar som textförfattare och berättare är ”Sjösättningsrap” som handlar om två bröders idoga kamp för att få en gammal gisten eka i sjön...
1992 gjorde han sin första packmopedsturné, sedan dess har det blivit en hel del till. Till en början åkte han själv runt eller tillsammans med någon artistkollega. På senare år har det hela vuxit och artister som Pernilla Andersson, Dregen, Plura, Pugh Rogefeldt, Wille Crafoord och andra har medverkat. Bland musikerna som har varit med och kompat under turnéerna märks Bengt Bygren och Dan Magnusson. Den senare, till vardags trummis åt Seasick Steve, kommer också att kompa Göran Samuelsson i Kulturmagasinet.
Så boka redan nu in lördag 7 maj i din musikalmanacka.
Tony Berg

Magi i Dalslandsskogen

Fredag 3 juni kl 18.00 blir det stor musikfest på Not Quite i Fengersfors, tre mil sydväst om Åmål. Under kvällen kommer banden Magnolia, Perry and The Travellers, Jesus Baby och Traveling Circus att bjuda gästerna en rad fina musikupplevelser.

Magnolia startade i Åmål 1994 när basisten och sångaren Ronny Eriksson började skriva egen musik. Redan då fanns inspirationen i rocken från sent 1960- och tidigt 1970-tal. Namnet valde Ronny efter en låt av Blue Cheer och första demon spelades in på en Fostex portastudio. I början var det i mångt och mycket ett soloprojekt där Ronny spelade de flesta instrument. Med tiden har bandet vuxit och när Magnolia idag äntrar en scen består bandet förutom Ronny Eriksson också av Mark Tholin, gitarr, och Anders Hedström trummor.

Bandet har idag ett par album bakom sig och har fått mycket ros i facktidskrifter runt om i världen. Sedan några år tillbaka bor Ronny Eriksson i Fengersfors, så den här spelningen blir verkligen på hemmaplan.

Perry and the Travellers är ett Hammaröband som bildades 2004 och spelar southern rock. När Andy, Danny, Perry och Dallen bildade bandet var southern rock knappast en musikstil som härjade på listorna. Det bekymrade de unga herrarna föga, de hade alla vuxit upp och lyssnat på band som Lynyrd Skynyrd, Creedence Clearwater Revival, Rolling Stones och liknande, låter nästan som om killarna tittat lite i sina föräldrars gamla skivsamlingar.
Bandet har hunnit med att släppa några singlar och ett par riktigt bra album. Bland annat har bandet har bandet varit i Åmåls hos Kid Downs Eric Höjdén och spelat in ett antal låtar i studion Dead End Production.
Jag har själv haft nöjet att höra bandet live vid flera tillfällen, och Perry and the Travellers levererar alltid. Visst, jag är svag för southern rock, men det gör också att jag har många referenser och har ganska höga krav på musiken, och jag vågar påstå att Hammaröbandet inte har något att skämmas för ens vid en jämförelse med många av toppnamnen inom nämnda genre.
Jesus Baby är en udda duo - minst sagt. Inte så att herrarna, Jonatan Malm och Johan Wijk,  i sig är udda, det kanske de är, men det har jag ingen aning om. Musiken däremot, och framförandet är något av det mer udda slaget, men ack så fängslande. Jag hörde duon i samband med Åmåls Bluesfest för något år sedan då herrarna spelade i Kulturmagasinet. Tanken var att gå in och lyssna på någon låt, men jag blev kvar hela setet.
Duon blandar musikstilar lika naturligt som andra blandar en påse lördagsgodis, och resultatet är till stora delar lysande. I musiken de spelar kan man hitta gospel, afrikanska influenser, lite reggae, garagerock, rock och 1960-talspop. På papperet ser det kanske lite knepigt ut, men det låter bra, riktigt bra. Materialet är en blandning av egna låtar och covers. En av de artister Jesus Baby gjort covers på är Tom Waits.
Duon har hunnit med att ge ut albumet ”The Papermill sessions” som är en spännande resa genom Jesus Babys musik.
Kvällens fjärde akt, utan någon inbördes rang- eller spelordning, är Traveling Circus. Mannen bakom bandet är Bobby Svanér de la Cruz som skriver låtarna, sjunger och spelar gitarr. Han har samlat ihop ett gäng polare i form av Kid Downs trummis David Bergström, som Bobby spelade tillsammans med i bandet Reemer, Henrik Nilsson, bas och Daniel Granath på keyboard.
Traveling Circus gör inte särskilt många spelningar, det finns helt enkelt inte så mycket tid...
David Bergström har en hel del att göra med Kid Down och en del andra projekt. Bobby Svanér de la Cruz själv turnerar mycket som ljudtekniker åt svenska Adept, och ska snart ut på en intensiv Europaturné.
Men när det väl stämmer för de fyra medlemmarna skapas det lite magi, musiken är en blandning av Bright Eyes och bruce Springsteen - smaka på den!
Att just Bruce Springsteen smugit sig in i repertoaren kan Bobby kanske tacka pappa Kalle för, en hängiven Springsteenälskare som drog med sig Bobby på en av Ullevispelningarna för några år sedan.
Fyra helt olika band som kommer att skapa Magi i Dalslandsskogen.
Tony Berg